Lever med ett leende på läpparna, men det är ändå helt sjukt, jag har massa tankar, både kring min ponny som är ute på foder och livet i helhet..

Först min ponny som är ute på foder.. En av tjejerna ska skaffa egen häst, vad händer då? Vi måste ju ta tillbaka honom, om han inte blir såld då måste han lixom åka till himmelen, visst han är 19 men det märks inte, han är frisk och pigg och jag känner att jag bara lämna honom pga att jag hitta en bättre ponny.. Visst jag vill utvecklats men det känns inte rättvist, Arhamiz är mitt liv mitt halva hjärta! Han fick mig att våga rida, vi har kämpat! Jag har så unika stunder med honom och nu kanske han kommer va borta forever.. Jag kan ligga och gråta bara för att jag inte vet hur det kommer bli.. Det är jobbigt att veta att vi måste ta ett beslut.. Han kan va kvar där året ut eller inte?! Asso det är jobbigt att inte veta.. Livet då..

Det är helt amazing killen jag älskar vet om det och visar kärlek tbx, men asso det är ändå något.. Vafan ska det va så här för?! Aja vänner har jag gått om men dom jag litat mest på har helt plötsligt börja svika.. Jag är inte sån som håller på och ältar och ältar för att folk håller på, jag går vidare och är dom tillräckligt mogna går dom efter annars är dom inte äkta, jag kan älta kärlek hur mycket som helst men vänskap, asso man hittar folk som sviker och är falska men oxå dom som man känt hela livet och lär känna ytterligare hela livet..

Livet är tufft men man måste orka kämpa, vara tuff och stark visa vad man vill, kunna älska och hata! Ge och ta emot! Kärlek och vänskap man måste klara av alla hinder på vägen.. Det är som en väg med massa saker du måste passera, eller varför inte en hoppbana med olika svårigheter man måste komma över! Man måste va stark och gå vidare, inte stå kvar och älta! // Josse, depp shiit..