Historien om Blondie – Del 1

Jag fick min första ponny Arhamiz i december 2008, då var jag jätterädd och tordes inte galoppera efter en allvarlig ridolycka. Vi kämpade ihop och våren 2010 red jag min allra första tävling, Arhamiz och jag hoppade 40 cm. Vi insåg ganska snart att jag skulle behöva en ny ponny om jag ville tävla, även om Arhamiz älskar att hoppa – men han gör det bara på sin nivå, max 70 cm.

Hösten 2010 började vi titta lite smått på en ny ponny, någon brådska var det inte för vi skulle till Thailand i januari och ville inte ha någon ny ponny innan dess. Någon gång under hösten hittade jag ett skäcksto i en annons – det var Blondie, mamma tyckte hon var ful och kantig och för ung. Annonsen låg kvar månad efter månad utan att det hände något mer. Mamma blev än mer stärkt i att det inte var en ponny för oss då hon inte blev såld men jag kunde inte släppa henne.

Under julhelgen lades det ut en film där hon löshoppades och oj vad hon hoppade, det tyckte till och med mamma som faktiskt ringde på annonsen och det var hon inte ensam om för fler hade uppmärksammat hur hon hoppade. Det var egentligen inga större problem att rida henne men de som provridit hade varit för oerfarna och ridit mycket med handen och det trivdes hon inte med utan talade tydligt om att det är inte ok. Mamma sa att jag nog inte heller var särskilt erfaren utan red min gamla läromästare som var en ren arab. Säljaren svarade med att då kan det nog gå, om hon är mjuk och känslig och van att rida araber. I vilket fall sa mamma att vi får se när vi kommer hem från Thailand – då är hon nog inte kvar sa säljaren (självklart).

Mamma kunde där inte släppa henne riktig utan ringde upp igen, vi beslutade oss för att åka ner och provrida alla fall trots att det var 30 mil. Nyårsdagen åkte vi och jag glömmer aldrig det ögonblick vi kom ut i hagen för att hämta henne och hon vände på huvudet och tittade på mig. I det ögonblicket  kände jag att det var något väldigt speciellt med henne och det sa mamma också.

Hon var snäll i stallet men ivrig, när det var min tur att sitta upp var jag väldigt nervös men det var som om vi satt ihop. Hon var väldigt pigg och jag hade lite problem med att få stopp på henne, mest för att jag inte riktig viste hur mycket jag tordes ta i henne. Men jag satt med ett konstant leende, vi travade, galopperade och hoppade och det gick väldigt bra. Säljaren skakade på huvudet och sa att nu har nog Blondie hittat sin ryttare. Mamma frågade vad hon tyckte och hon svarade bara att det är bara att titta på dem – de ser väldigt nöjda ut båda två.

Blondie var bara 5 år då och inriden när hon kom till Sverige under hösten, en väldigt oerfaren häst och inte något vi skulle ha alls – men hon kunde hoppa och hon gillade att ha mig på ryggen.

Och vi var sålda – vi kunde bara inte släppa henne nu.

Problemet var att vi skulle åka till Thailand bara någon vecka senare, hur skulle vi få ihop allt, hinna ta hem henne och hitta någon som kunde ta hand om henne under tiden. På väg hem ringde mamma till en av hennes vänner som hon känt jättelänge och som har eget stall. Jo, hon kunde ta hand om Blondie under tiden vi var borta. Så sagt och gjort några dagar innan vår resa åkte vi de 30 milen igen, i ishalka för att hämta hem henne. Mammas kompis sa att den där ponnyn som vi målat upp på vägen stämde ganska lite överens med den ganska magra kantiga ponny vi hämtade och så var det nog, såg det inte riktigt för det hade sagt klick direkt.

Och någon skönhet var hon inte, liten och tanig, och full med skav efter täcken. Och nervös, jösses vad nervös hon var, ville inte lyfta hovarna och kunde inte koppla av alls. Men nu skulle hon få gå några veckor med bara mat och vila när vi var på semester.

Del två får ni redan imorgon! Då börjar det hända grejer kan jag lova er!